"Jag är släkt med Astrid Lindgren."
Tidigt förstod jag, mina syskon och kusiner att det låg något
märkligt och storslaget gömt i de orden. De användes inte i onödan,
men någon gång ibland vid särskilda tillfällen togs de i bruk och
alltid med samma resultat. Vilken ålder det var på åhöraren spelade
ingen roll, inte heller vad samtalet handlat om minuten före. Varje
gång man uttalat de där orden stannade allting av och plötsligt
befann man sig mitt i händelsernas centrum.
Men så kom naturligtvis den självklara följdfrågan.
"Hur är ni släkt?"
Det där var ett litet riskmoment, och det var viktigt att man
förklarade pedagogiskt för att inte förlora den uppmärksamhet man
vid tillfället tyckt sig vara i behov av. För vem känner sin
morfars syster eller mammas faster? De flesta har inte en aning om
ifall det ens existerar några gammelfastrar i deras släkt. För alla
har tyvärr inte tillgång till en plats som Näs. Det har vi i vår
släkt. Och jag tror att vi alla är medvetna om vilken ynnest det
är.
En lördag i augusti 1894 gick min gammelfarfar Samuel August
Ericsson den två mil långa vägen mellan Vennebjörke och sitt
föräldrahem i Sevedstorp. Om den vandringen har Astrid själv
berättat i "Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult ", och
det var tack vare den som familjen Ericsson tog över arrendet på
Näs. Så småningom tog Samuel August över efter sina föräldrar. Hans
och Hannas fyra barn (min morfar Gunnar, Astrid, Stina och
Ingegerd) växte upp på gården och när Samuel August blev för gammal
var det dags för min morfar att ta över. Min mamma och hennes två
systrar föddes på Näs och de blev den andra generationen
Bullerbybarn.
Själv är jag född och uppvuxen i Huskvarna. Nästan varje helg
åkte vi de elva milen till mormor och morfar på Näs i Vimmerby, och
de flesta jular och lov tillbringades också där i en salig röra av
mostrar, morbröder och kusiner. Några gånger varje år kom
gammelfastrarna på besök till sitt barndomshem. Astrid lite oftare,
för när jordbruket lades ner och arrendet upphörde 1965 köpte
morfar och Astrid husen på Näs. Det röda, som går under benämningen
Bullerbyn, renoverade och inredde Astrid så att det ser ut som det
gjorde i hennes egen barndom. Det var där hon bodde när hon kom hem
till Näs, och det var där hon lekte häxa med oss brorsbarnbarn.
Lekte och lekte förresten. Det var det som var det roliga när vi
lekte med Astrid. Vi var aldrig helt säkra på om hon inte
egentligen hade förvandlats till en riktig häxa, för så bra var hon
på att leka. Det brukade inte vuxna vara. Leken gick till så, att
häxan hade sitt bo i köket. Genom köksdörren stack hon ut den gamla
brödspaden, och på den hade hon placerat små chokladbitar som bete.
Nog för att vi barn visste att vi skulle fastna på brödspaden om vi
tog de där bitarna, men det ingick i leken att vi glömde det mellan
gångerna. När vi väl blivit fasttagna halade hon in oss i köket och
stoppade ner oss i vedlåren. Med häxliknande röst sa hon att hon
skulle hämta fårsaxen så att hon kunde klippa av oss vårt vackra
hår. Men för att nå den saxen måste hon turligt nog vända ryggen
till och sträcka sig upp mot en hylla, och då visste vi att vi hade
vår chans. Snabba som vesslor tog vi tillfället i akt och fick
snabbt upp locket, skavde över kanten och försvann ut i
friheten.
Men ibland var häxan oberäknelig. Det hände att hon struntade i
brödspaden och sin sofistikerade fångstmetod och helt enkelt kom
utrusande ur sin kula och jakten gick vild mellan kammare, sal och
hall. Det enda ställe där vi var fredade var under sängarna i
gästrummet, och jag minns att jag låg där en gång och försökte
trösta min tre år yngre kusin som kanske var lite för liten för att
riktigt uppskatta den där häxleken. Hon låg där intryckt mot väggen
och grät av skräck och jag gjorde mitt bästa för att trösta henne.
Kanske inte bara av omsorg, utan också i rädsla över att leken
skulle upphöra om Astrid skulle råka titta ut ur häxan och upptäcka
den vettskrämda fyraåringen under sängen.
I skrivande stund sitter jag på övervåningen i det "nya" huset
på Näs, det som byggdes 1920 när det röda blev för litet för den
växande familjen. På min högra sida står det vita vitrinskåpet som
finns med på så många av de äldre släktbilderna. Där ligger Samuel
Augusts alla medaljer från framgångsrik hästuppfödning, en
silverplakett från 1925 med en inristad gratulation på hans
50-årsdag, ett inramat fotografi av min mamma som barn, mormor och
morfars reseminnen från 50- och 60-talet, små oidentifierbara
figurer i lera som säkert är gamla julklappar från mig och mina
kusiner. Ingen särskild ordning, men allt som små minnesmärken
genom släkthistorien. Och genom väggen från rummet intill, det som
en gång var Astrids och Stinas sovrum, hör jag mina tonåriga barn
sitta och viska med sina jämngamla sysslingar. I samma rum där jag
en gång satt och viskade med mina kusiner. Och jag känner en djup
tacksamhet över att få uppleva det jag gör just nu i denna
stund.
"Dä ä ene unn´lie unger" sa Samuel August på sin ålders höst när
han begrundade att alla hans fyra bondungar hade växt upp och som
yrkesverksamma sysslat med ord. Morfar och Astrid som författare,
Stina som översättare och Ingegerd som journalist. Morfar (förebild
för Lasse i Bullerbyn) dog när jag var 9 år, och ju mer jag har
fått höra om honom, desto större känns förlusten över att jag som
vuxen aldrig fick lära känna honom. Gammelfastrarna däremot har
alltid haft en central plats i släkten, och nog var de unn´lie
alltid, men i ordets allra mest positiva bemärkelse. Jag minns en
resa vi gjorde över en helg i november 1996. Det var året innan
Ingegerd dog, och därför är jag så särskilt glad över att vi hann
göra den resan. Astrid, Stina och Ingegerd skulle delta i en Astrid
Lindgren konferens i Vimmerby, och jag hade det stora nöjet att
agera chaufför under helgen. Från Stockholm till Vimmerby, under
helgen mellan otaliga arrangemang där systrarna förväntades delta
och så på söndagen tillbaka till Stockholm igen. Det var ut och in
i bilen och på och av med säkerhetsbälten och vid något tillfälle
under en kortare sträcka minns jag att vi dessutom hade min mamma i
bagageutrymmet. (Det var en kombi så det gick ingen större nöd på
henne.) Uttröttade men vid gott humör lät sig systrarna forslas
runt i Vimmerby. Tre kvinnor runt de 90, till kropps lite trötta,
men med ett intellekt som det bokstavligen sprakade om.
Slagfärdigheten, humorn, intelligensen. Allt blev plötsligt så
påtagligt där i bilen. Jag insåg under den där helgen att bättre
kvinnliga förebilder nog inte går att uppbåda. Och det slog mig att
jag aldrig under hela uppväxten hört någon av dem lägga ut orden om
feminism eller brist på jämlikhet, det var som om de aldrig ens
slagits av tanken att inte alla människor skulle behandlas som
jämlikar. Vad de gjorde var bara att på det mest självklara vis ta
sig platsen, och därmed blev de också behandlade därefter. Istället
för att till varje pris dela upp världen i "kvinnligt" och
"manligt", så tror jag att de valde att tänka "mänskligt".
Men låt oss gå tillbaka till min barndom, då när vi förstod att
det låg något märkligt och storslaget i de där orden att vi var
släkt med Astrid Lindgren. För mig var hon en av tre färgstarka
gammelfastrar, men det var ingenting som avstannade om jag nämnde
att jag var släkt med Stina eller Ingegerd. Lite obegripligt
framstod det allt. Men ju äldre jag blev, desto mer begrep jag. Det
var något högst märkvärdigt med Astrid. Att Astrid Lindgren hade
skrivit alla de där böckerna som vi älskade och läste gång på gång,
det var i sig naturligtvis oerhört beundransvärt, men det var ju
inget som stod tatuerat i pannan på henne eller som hon själv satt
och pratade om hela tiden. Nej, det var människan Astrid som
framstod som alltmer unik ju äldre jag blev och ju mer jag
förstod.
Om välvilja kan beskrivas som ett karaktärsdrag, så har jag
aldrig mött någon människa som var så präglad av den egenskapen så
som Astrid var. Att alltid ställa upp. Aldrig någonsin fråga sig
vad där fanns för egen vinning utan som en självklarhet, när hon
kunde, med pengar eller genom sin blotta uppenbarelse, försöka
hjälpa andra att lösa deras problem. Att med en djupgående empati
kunna leva sig in i andras upplevelser och vare sig det gällde
släkt, vänner eller fullständiga främlingar lägga ner sin energi på
att försöka ställa tillrätta. Både i stort och smått. Kunde hon
vara till hjälp så var hon det.
I mitt eget liv löper hon som en röd tråd. I efterhand är det
lätt att se var vägskälen finns i ens liv, och i några av mina mest
avgörande har Astrid funnits med. Som när jag som 20-åring flyttade
till Stockholm. Hemma i Huskvarna hade jag arbetat som rekvisitör
på Jönköpings Länsteater, och min plan var att bege mig ut och söka
jobb på någon av Stockholms teatrar. Det tyckte Astrid verkade
riskabelt, för vem visste på vilka skumraskteatrar jag skulle kunna
hamna. (Kanske mindes hon varningarna om vit slavhandel som hon
själv hade fått när hon under helt andra omständigheter 60 år
tidigare flyttat till huvudstaden.) Svensk Filmindustri skulle just
filmatisera "Alla vi barn i Bullerbyn", och Astrid frågade filmens
producent om det inte fanns något bruk för mig på
scenografiavdelningen. Själv var jag ju inte dummare än att jag
förstod att den stackars producenten inte gärna kunde säga nej till
hennes förfrågan, och aldrig i mitt liv har jag väl så till den
milda grad försökt leva upp till den perfekta arbetstagaren som
under den inspelningen. För att bevisa att jag var värdig
förtroendet. Och på något vis måste jag ha bestått provet, för jag
blev kvar i filmbranschen i tolv år. Men det var Astrid som öppnade
dörren.
Eller den gången då jag och min pojkvän bodde i en
andrahandslägenhet sedan fyra år och värden plötsligt ville vräka
den som hade förstahandskontraktet och därmed kasta ut oss på
gatan. Det tyckte Astrid var orättvist och erbjöd sig att följa med
oss till Hyresgästföreningen. Hon gick omkring där i de stora
lokalerna på Hantverkargatan och sedan såg hon mannen som vi kommit
för att tala med stint i ögonen och sa: "Ja här har ni ju gott om
plats för en hel hoper bostadslösa ungdomar."
Det är så många gånger som Astrid har funnits där. Jag inser att
min tillvaro i dag inte skulle se ut som den gör om det inte vore
för Astrid. Och jag fylls av en djup tacksamhet.
En gång i mitt liv har jag medvetet tigit om vårt släktskap. Det
var när jag själv plötsligt och utan förvarning skrev min första
bok. Det skedde under en lång sjukskrivning och ingen visste att
jag satt och skrev på en bok, inte ens jag själv, det märkte jag
först när den var klar. Att hitta skrivandet var för mig som att
upptäcka ett hemligt rum där jag aldrig hade varit förut, och när
jag väl hade funnit det så ville jag stanna där. Men inte med hjälp
från någon annan än av mig själv. Det kan ju tyckas falla sig
naturligt att jag borde ha frågat Astrid om råd, men det gjorde jag
inte. Först när förlaget dit jag hade skickat mitt manus meddelade
att de ville ge ut boken ringde jag till Astrid och berättade den
glada nyheten. Och självklart blev hon lika förvånad som alla andra
i släkten. Jag hade aldrig haft några medvetna författarambitioner
och än mindre försökt mig på att skriva något, så nyheten väckte
naturligtvis en viss uppståndelse. Men en glad sådan. Jag bad mitt
förlag att inte yppa ett ord om vårt släktskap. Genansen över att
någon skulle kunna tro att jag försökte rida på Astrids unika
författarskap var stor, och först när jag gett ut min tredje bok
vågade jag med stolthet berätta om min fantastiska
gammelfaster.
Något som förundrade oss alla i Astrids närhet var hur hon kunde
vara så oberörd av sin enorma berömmelse. Som om hon varken
eftersträvade eller behövde den. Den berörde henne inte, all dyrkan
och alla vackra ord rann av henne och lyckades aldrig ta sig in i
hennes kärna och förändra den. Hon var den hon var och förblev
sådan livet ut.
Låt mig låna Hjalmar Söderberg berömda ord:
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå
fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inviga
människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill
ha kontakt till varje pris."
Om nu Hjalmar Söderberg hade rätt, vilket väl låter ganska
rimligt, så finns här kanske en förklaring. För som Astrid själv
skrev:
"Ett barn som blir kärleksfullt bemött och som älskar sina
föräldrar lär sig av dem en kärleksfull inställning till hela sin
omvärld och behåller denna grundinställning livet ut."
Redan från barnsben sveptes Astrid in i den enorma kärlek som
framför allt hennes far Samuel August spred omkring sig i hennes
barndomshem. Och det fortsatte finnas mycket kärlek runt Astrid,
för som man gör det, så blir det. Föräldrar, syskon, barn,
barnbarn, barnbarnsbarn, släkt och vänner. Alla älskade henne för
den hon var och inte för de fantastiska böcker som hon hade
presterat. Kanske är det där förklaringen finns. Att kärlek redan
tidigt ristades in i henne, och att det aldrig fanns något behov av
att ta steget ner och finna tillfredställelse i att bli beundrad.
Jag såg själv många gånger hur mäktiga, kostymklädda män
förvandlades till små pojkar inför henne. Astrid själv behandlade
alla människor hon mötte med samma respekt, om de var kungligheter
eller uteliggare spelade ingen roll. Hur trött hon än var och hur
innerligt gärna hon än ville stänga sin dörr och få vara lite ifred
så lät hon aldrig sin frustration gå ut över någon som just då hade
vågat närma sig. Att då själv bli behandlad som "förmer" än andra,
nästan som en gudomlighet, måste ha varit svårt att förlika sig
med. Och jag minns att hon sa ibland när ståhejet omkring henne
blev alltför påtagligt: "Jag är så trött på den där Astrid
Lindgren."
Astrid beskrev ofta sig själv som djupt melankolisk och hennes
sorg över orättvisor och lidande var djup och äkta. Ändå fanns där
alltid en glimt i ögat, en rapp replik på lur. För mig gav hon
galghumorn ett ansikte. Hon gick själv igenom svåra perioder i sitt
liv men istället för att hemfalla åt bitterhet eller försöka
förtränga dem använde hon sig av upplevelserna för att lättare
kunna sätta sig in i andra människors situation. Vid något
tillfälle erkände hon att hon genom sina framgångar kanske fått
lite bättre självförtroende, och det självförtroendet lät hon
sannerligen inte ligga obrukat utan använde sig av det när hon gav
sig ut i den offentliga debatten och tog strid mot orättvisor var
helst de uppstod. Långt upp i åren fortsatte hon att ge en röst åt
det som många tänkt men som de inte vetat vad de skulle göra åt. En
röst åt dem som inte själva hade verktygen att säga ifrån. Men det
var inte som många trodde, att Astrid själv kastade sig ut i
debatten - i varje fall inte under de senare åren. Hon uppvaktades
ständigt av enskilda människor och organisationer som ville att hon
skulle yttra sig om än det ena, än det andra. Vid ett besök på Näs
i början av 90-talet var hon märkbart trött på "den där Astrid
Lindgren" som aldrig fick vara ifred. Vi uppmanade henne då att
inte vara fullt så snäll utan säga ifrån ibland när hon inte
orkade. "Ni vet inte hur lång tid det tar att bara säga nej",
svarade hon. "Jag har insett att det betyder en del vad jag säger,
och kommer det då någon och vill att jag ska uttala mig om något
som jag själv tycker är viktigt, så gör jag det."
Det är just det personlighetsdraget som för mig gör Astrid så
fullkomligt unik. Att det i denna värld går att dag efter dag välja
det goda och dessutom göra det aktivt, så att det förändrar.
Visst är det väl en tröst, att så många människor ställde sig
bakom henne och tog henne till sitt hjärta, just av den
anledningen. Att hon genom att ställa sig upp och försöka göra
något åt sakernas tillstånd, lever kvar i våra hjärtan som en stor
förebild för rättvisa, välvilja och sunt förnuft.
Å vad jag önskar mig hennes mod! Hennes mod att när något
upprörde henne kasta sig ut i debatten och utan att huka sig ta
strid. Jag önskar så, att bara ett litet ynka uns av hennes mod
också har hamnat i mina gener. För jag är släkt med Astrid
Lindgren. Ja, det är jag.
- JAG ÄR SLÄKT MED ASTRID
LINDGREN!
/Karin