I tisdags var det dags att köra igång vårsäsongen av det bokevenemang vi ordnar tillsammans med Nobelmuseets Bibliotek. För övrigt vill jag passa på att tipsa om detta bibliotek, som hör till Stockholms finaste. Önskar fler kunde upptäcka denna pärla som ligger helt avskilt under Börhuset på Stortorget.

Vi är nu inne på den tredje säsongen av dessa trevliga litteratursamtal där böcker i vår Nobelklassikerserie står i fokus. Inför varje träff väljer vi ut en bok ur serien och låter sedan en påläst gästföreläsare presentera författarskapet och boken.

Denna gång var det författaren och kritikern Gun-Britt Sundström som var inbjuden att prata om nobelpristagaren Sigrid Undsets roman Jenny. Sundström började med att fastslå att detta inte var en av hennes favoritböcker, tvärtom hade hon ganska svårt för den. Sedan gick hon raskt över till att berätta om Undsets spännande, och för oss svenskar ganska okända, öde. Gun-Britt Sundström har översatt den stora Undset-biografin som utkom 2009 skriven av Sigrun Slapgard (Albert Bonniers Förlag) och kunde dela med sig av intressant fakta om den norska nationalskalden.

Boken handlar om den unga konstnärinnan Jenny Winge som beger sig till Rom på ett stipendium. Men det hon önskar allra mest är att finna den stora kärleken. Romanens berättarröster är de män som hon på ett eller annat sätt inleder en relation med. Boken var mycket kontroversiell när den utkom 1911.

Publiken kom med frågor och synpunkter som Gun-Britt Sundström mycket kunnigt bemötte. Efter en timme avslutade bibliotekarien Kristian Fredén samtalet och önskade alla välkomna till nästa träff. Den 27 mars ska Pernilla Glaser berätta om Samuel Becketts roman Murphy.

Välkomna!

/Janina

En författare ställs till svars

Här på Brombergs har vi under en tid arbetat med ett älsklingsprojekt. Vi har tillsammans med några skolor och skolbibliotekarier drivit ett läsprojekt kring Jenny Downhams roman Älskar - Hatar. Det har bland annat resulterat i bloggen "Älskar-hatar" som du finner HÄR

.

Mer information om hur man gör om man vill beställa böcker, och fler tips på andra böcker som lämpar sig för skolklasser finner du här: Läsprojektet Älskar-Hatar.

Bloggen är i första hand elevernas blogg. Här ligger kommentarer på boken, reaktioner, frågor och bildmaterial från pågående läsprojekt. Här finns också information för dig som är lärare. Vi har satt ihop en PDF som går att ladda ned där vi har kommit med lite förslag på diskussionsfrågor man kan använda sig av, eller såkan man gå in och inspireras av hur andra lärare valt att jobba med Älskar-hatar, som är en ovanligt stark berättelse innehållandes många viktiga etiska och moraliska dilemman. Här finns kärlek och hat, klasskillnader, våldtäkt, skuld, skam, lojalitetskonflikter. Kort sagt, en bok att samtala om.

Men Jenny Downham har valt att lämna slutet öppet, vilket frustrerade en del av hennes läsare.

Så vi ställde henne till svars. Såhär svarar hon:

WHAT HAPPENED NEXT?

Good question.  Let me try and explain why I left the ending open.  Firstly, it was NOT because I'm writing a sequel. Secondly, it was NOT to annoy and frustrate the reader!

Here's why:

Sexual assault is one of the most difficult crimes to prosecute because there are often only two witnesses - the defendant and the complainant.  Other factors, such as use of alcohol and drugs can muddy the situation further.  Often it comes down purely to issues of consent.  And that's almost impossible to prove.  This means that many such cases don't even make it to court.

When I was researching the book, I interviewed criminal lawyers, social workers, family support workers and police officers.  I watched court cases and read lots of books.  I interviewed adults who had been in similar situations and adults who worked with young people who had reported assault.  Nearly everyone I spoke to thought that although Karyn's case would certainly make it to court in the 'real' world,  Tom would never be found guilty, because the evidence was too flimsy.

They also told me that with sexual assault cases, there is the 'thirteenth juror' to consider - the preconceptions of the twelve individual jury members.  One person might believe that any girl or woman who dresses provocatively 'is leading a man on', another might suppose that any girl who drinks alcohol before going to a guy's house is 'asking for it', another might wonder why the girl agreed to go upstairs if she didn't 'want it.'  The odds are often stacked against any girl who reports such a crime.

This REALLY worried me.  I kept thinking, if I show a court case at the end of the book and Tom is found 'not guilty,' what message am I giving readers - don't bother reporting an assault because your assailant will probably get away with it?  Yet if Tom was happily found guilty, this would not accurately reflect the very difficult realities of prosecuting a case such as this or show the likely outcome.

I tried not to let my fear inform the writing and when the first draft was finished, every single one of the people who helped me with research read it and gave feedback.  I wanted any gender bias or prejudice to come from the characters, not from the author.  I wanted to be sure I wasn't perpetuating any myths or stereotypes around sexual assault.

And do you know what happened?

Many of my readers, including one of the criminal lawyers and one of the police officers said that they now believed that Tom would be found guilty. Not because there was more or better evidence, but due to the strength of the witnesses.  Ellie and Karyn.

Now I felt excited!  My story had made a hardened criminal lawyer change her mind.   A police officer who worked with these type of cases every day said that if Ellie and Karyn worked together to tell the truth, that Tom may be jailed for up to four years.

However, some of my other readers still thought that the girls' story may be thrown out, that the 'thirteenth juror' would excuse Tom.  After all, hadn't Karyn got drunk, dressed provocatively, and flirted all night?  Hadn't Ellie consistently lied?  Who would ever believe them?

So, my 'expert' readers were passionately 'split' about the potential outcome.

Here's how I tried to get the complexities across as succinctly as possible:

'So, you're going to plead guilty, are you?' Dad dragged him (Tom) to the bed and made him sit down. 'You'll get three or four years in prison, you'll be on the sex offenders register and come out as a convicted rapist. Is that what you want?'

'No, but I don't want this either.'

Dad got a hanky from his pocket and shoved it at him. 'It's a ridiculous step to plead guilty, when the conviction rate is so low. You have every chance of getting off.'

Tom listened so hard he forgot to breathe. He listened with every fibre, like he was falling from a mountain and Dad was yelling survival instructions.

'This new statement means nothing,' Dad went on, 'not really, the police said as much. There's no physical evidence, is there? No photos or videos, or texts, only her word against yours. The incentives for you to plead guilty are non-existent.'

He talked statistics and attrition rates and made everything seem so polarized - two foolish girls, one misunderstood boy. Tom made the occasional effort to struggle against it, but the simplicity of Dad's argument was overwhelming. In court, the barrister would discredit both girls. Karyn wanted to sleep with Tom and regretted it later. Ellie was love-struck by Mikey and would do anything for him. Karyn got drunk and partied too hard. Ellie got seduced and betrayed her family.

I hope by this stage of the book it's obvious whether Tom is guilty or not.  I hope it's apparent that the girls will make excellent witnesses, but that the court may be biased against them.  I hope it's obvious that the case will be protracted and extremely difficult for everyone involved.  I was NOT trying to be murky about any of these issues.  If a reader is still not sure if Tom 'did it' at this stage, then I have failed.  If a reader thinks the result of a court case is 'obvious', then I have failed.

Ultimately, I wanted the reader to come on a journey with me.  I wanted to make them think, to move them, to provoke them, to encourage them to tackle their own prejudices and to confront their own preconceptions about such a crime and to see how the truth can be a slippery thing.

By leaving the ending open, I like to think I have left an opportunity for thoughtfulness, for questioning, for debate…

Jenny Downham

»Vi drömde om att göra ett ambitiöst kvalitetsprogram med inflytelserika gäster: ett program riktat till en stor publik med inentionen att berätta om ett Italien som nästan aldrig annars syns i tv. Vi ville berätta om smutskastningsmaskineriet, om maffian, om politiken, om hur det går till när man köper röster, om lögnerna kring jordbävningen i L'aquila och om handeln med sopor.»

Ur förordet till Roberto Savianos "Kom med mig"

Vi är hemskt glada att få gratulera vår pristagare av Olof Palmepriset, Roberto Saviano! Ett extrainsatt program med honom kommer att äga rum på Kulturhusets Internationella författarscen nu på lördag den 28 jan. Där kommer han att samtala med DN:s Björn Wiman och då författaren inte talar engelska har vi också bjudit in den fantastiska Kristina Kappelin för att tolka. Det kommer att bli ett spännande samtal i huvudsak om Savianos nya bok "Kom med mig" som kretsar kring hans omsusade TV-program med samma namn.

Varmt välkomna!

                                                 Roberto Saviano

Det nya spännande bokåret 2012 började med att vi kunde skicka i väg "Kom med mig" av Roberto Saviano till tryck. De båda översättarna Barbro Andersson och Cecilia Schwartz arbetade ända fram till mellandagarna för att denna avslöjande och upprörande bok om den italienska maffian inom kort ska komma ut.

Roberto Saviano blev mycket uppmärksammad för boken "Gomorra" för några år sedan. I sin nya bok ger han med risk för sitt eget liv fördjupade skildringar av maffians metoder och hur den påverkar det italienska samhället.

/Lena

Nu har vi packat ner samtliga böcker, plockat bort tavlor och gardiner, slängt otaliga säckar med skräp och förundrats över hur mycket som egentligen ryms på våra ganska få kvadratmetrar. Anledningen till denna manöver är att förlaget ska få en helrenovering från golv till tak. Ny färg på väggarna och modern armatur. Men det som nog alla mest ser fram emot är trägolvet i ek som ska ersätta den linoleummatta i obestämd rosa nyans som kanske var trendig hösten -88 men som nu bara känns sliten och ful.

Det kommer bli väldigt fint på vårt kontor, det är jag övertygad om. En rapport kommer längre fram när vi är uppackade och installerade igen i vår vindsvåning vid Kungsholms torg.

Janina

"Här gäller det att hålla tungan rätt i mun och inte avslöja för mycket, för det här är en bok full av överraskningar - och ska så få vara."

I mars 2012 ger vi en bok som sålt hundra tusentals exemplar i USA. Det är en viktig och ovanlig berättelse som vi är så stolta över att få introducera för Sveriges läsare."

Matilda McCarthy Berg, anställd på Brombergs, berättar om varför hon tyckte så mycket om den här boken.

Little Bee är namnet på vår huvudperson, en nigeriansk flicka på 16 år. Hon har just släppts ut ur en oerhört deprimerande flyktingförläggning i Essex, med en endaste tillhörighet i handen: ett visitkort tillhörande en journalist på tidningen The Guardian. När hon ringer upp honom säger han att han minns henne, men inte vill att hon ska söka upp honom och hans familj och att hon inte får höra av sig igen.

 Några dagar senare har journalisten begått självmord. Flickan, som är alldeles ensam i hela världen, ringer i alla fall på dörren till mannens hus samma dag som begravningen, och hans hustru öppnar.

- Är det du som kommer… Välkommen in, säger hon.

Som läsare blir man ju otroligt nyfiken! Vad är det som har hänt? När har dessa människor träffats förut och varför är flickan så rädd att hon alltid letar efter en metod att ta livet av sig, för säkerhets skull?

Och varför har mamman bara en stump kvar av vänsterhandens långfinger?

 Förutom Little Bee befolkas denna roman alltså av änkan Sarah O'Rourke, vars tillvaro bitvis känns som hämtad ur Bridget Jones dagbok, en slags absurd damtidningsvärld utan riktigt fäste i verkligheten.

 Parets son, Charlie är Batman. Han klär sig aldrig i andra kläder än Batmankostymen på det där underbart envisa fyraåringsviset.

Porträttet av lille Batman hör till det som värmer mig mest så här i efterhand när jag tänker tillbaka på boken.

 Little Bee fick mig att fnissa åt vårt galna västerland. Ett exempel på detta är när hon föreställer sig att hon ska berätta för "flickorna därhemma" om tillvaron i England. Hon gav mig hjärtklappning. Hon har fått mig att gråta över hennes öde, över mänsklig ondska och likgiltighet. Och mitt i allt detta starka, intrigburna, så hinner jag också reflektera över en språklig spänstighet.

Visst, det är inte Nobelklass på Chris Cleave, men det är ändå en riktigt fin läsupplevelse.

Vi har fått veta att boken ska filmatiseras i Hollywood med Nicole Kidman som Sarah O'Rourke. Då kommer boken och filmen nå ut till ännu fler. Fantastiskt,  för berättelsen behöver verkligen nå ut. Och när du har läst den kommer du att vilja berätta om den.

Men berätta inte för mycket, snälla!

Masha Gessen

Dorotea och Lena kom hem från Frankfurtmässan i höstas med ett glödhett manus till en bok som ska komma ut samtidigt över hela världen i mars 2012. Detta manus fick skrivas ut enbart med hjälp av en kod som bara Lena hade tillgång till och vi fick skriva på "ickespridningskontrakt" så att innehållet inte skulle läcka i förväg.

Ett sådant manus läser man förstås med extra mycket spänning - men vilken text! På en lättläst, elegant prosa berättar författaren inledningsvis om Vladimir Putins osannolika väg till makten, och så småningom träder en bild fram av dagens Ryssland och dess färd mot allt tydligare definierad diktatur. Det är kusligt, det är väl underbyggt och ger mig kalla kårar och lätt illamående.

Nu följer jag nyhetsrapporteringen från detta enorma land med ett helt annat intresse än tidigare. Och i bakhuvudet säger en liten röst ängsligt: - Måtte världens modigaste Masha Gessen klara sig igenom denna boks publicering… För när man läser om Politkovskaja-mordet eller förgiftningen av den före detta KGB-agenten Litvinenko (i London!) så kan man inte låta bli att tänka att det hon gör är farligt. Riktigt farligt.

Masha Gessen emigrerade från Ryssland som 14-åring med sin familj till Boston under en av 80-talets vågor av judisk emigration från Sovjetunionen. Som vuxen valde hon att flytta tillbaka och följa utvecklingen som oberoende journalist - något som sannerligen inte är lätt. Att hon dessutom lever öppet i ett lesbiskt förhållande gör henne inte mindre utsatt eller sårbar i dagens ryska samhälle. Hennes partner väntar just nu deras tredje barn. Vi har alltså fått ännu en författare till Brombergs som visar prov på osannolikt mod. Hon sällar sig därmed till Roberto Saviano, som ju har betalat ett väldigt högt pris för sin frispråkighet. Min beundran känner inga gränser. 

/Matilda

Ja, nu är det faktiskt inte vi själva som säger detta utan tidningen Vi Läser. I deras senaste nummer har de sammanställt en Årets litterära lista och under F hittar man årets förlag. Måste jag säga att vi blev nästan pinsamt stolta.

/Janina

Igår kväll var det dags för premiären av Sigtuna Litteraturkväll i Märsta. Det som började med en frukost mellan några entusiastiska lärare från Sigtuna och Dorotea Bromberg förvandlades till en ett läsprojekt för skolungdomar kring boken Älskar-Hatar och sedan även ett samarbete med Destination Sigtuna, som tillsammans med Brombergs bjöd in författare till en kväll i skrivandets och läsandets tecken. Varför är det så viktigt att läsa och skriva? Frågan gick som en röd tråd genom kvällen och fick många svar från läsare och författare. Ibland i form av erfarenheter kring en läsupplevelse - och i andra fall om hur en berättelse blir just en berättelse.

Kvällens konferencier tillsammans med Dorotea var skådespelaren Fredrik Hiller från Sigtuna. Han lotsade oss genom programmet och varvade presentation av de olika programpunkterna med att läsa text och poesi. Han läste bland annat upp en dialog mellan far och dotter ur Sara Paborns roman "Tuppen och havet" med stor inlevelse. På den här bilden (över)  ser vi också några läsande ungdomar från Valstaskolan i fåtöljerna.

Jonas Hassen Khemiri delade med sig av historien om sin mormor och läste ur texten "Mormors Mitsubishi". Det var inte svårt att skratta, även om hjärtat fastnade lite i halsgropen.

Författarinnan Majgull Axelsson delade med sig av berättelsen bakom romanen Moderspassion. Hon förklarade för oss hur det kan gå till när en karaktär föds och börjar leva. Till exempel berättade hon om hur hon tänker kring namnen på sina karaktärer och hur svårt det kan vara att hitta rätt namn. Majgull läste också ett stycke ur boken som handlar om just en av hennes favoritkarakärer med ett udda namn, nämligen Tyrone.

Här ser vi Sara Paborn i samtal med Dorotea om hennes roman "Tuppen och havet". Bland annat fick vi veta hur det gick till när Dorotea ringde upp Sara för första gången för att berätta Brombergs ville ge ut hennes första roman "Släktfeber". Sara berättade också lite om sin förkärlek för "jobbiga" människor, det vill säga människor som går sina egna vägar och inte flyter med strömmen. Precis som djur ofta figurerar i Saras böcker finns där också många karaktärer som i omvärldens ögon ofta anses som lite knepiga.

Eleverna från Valstaskolan som fått läsa boken "Älskar- Hatar" av Jenny Downham fanns också med på scen och samtalade med sina lärare om hur det har varit att läsa boken i skolan och hur diskussionerna har gått kring bokens moraliska dilemma. Vad gäller berättelsen och karaktärernas handlande verkade det finnas olika åsikter men alla verkade eniga kring att det hade varit roligt att tillsammans läsa en bok följa bokens dramatiska händelseutvekling. Här kan ni läsa mer om eleverna på Valstaskolans läsprojekt: Valsta Readers.

Författarinnan Martina Lowden kom för att berätta om sitt behov av att läsa och vad läsandets värld fyller för funktion för henne. Bland annat tyckte hon att läsande gjorde att man känner sig mindre speciell, fast på ett bra sätt. Vad man än har för problem här i världen så finns det ju alltid någon som skrivit en bok om det hela redan! sa Martina, och såg nöjd ut.