När Signe dog fick jag några av hennes efterlämnade föremål. Hon hade själv bestämt att just jag skulle ha dem. Men eftersom jag inte förstod vad hon givit mig, kastade jag bara en förströdd och ointresserad blick på grejerna och slängde ner dem i en kartong som jag sedan ställde på en hylla högt upp i garderoben. När jag många år senare av en tillfällighet hittar kartongen, träffas jag i hjärtat av påfågelsfjädern, hennes stora hårkam av sköldpadd och en liten flaska med knappt förnimbar doft av ambra. Den lilla gipskopian av Eros finns där också, androgynen med smärta i blicken, outsäglig smärta. Det är som om Signe viskar till mig: Här är jag, nattens drottning.